Om föreningen | Medlemmar | Styrelse | Kalender | Kontakt




Frivoliteter
Fusingteknik
Halmslöjd
Keramik
Knivmakare
Kopparslagare
Ljusstöpning
Läderarbete
Pilflätning
Porslinsmålning
Silversmide
Skinnsömnad
Smycken
Svartsmide
Svarvning
Tenn
Tenntrådsflätning
Textil
Tryckeriverksamhet
Trådslöjd
Trähantverk
vindflöjeltillverkning
Svarvning
Verbet svarva förekommer i fornnordiskt språkbruk i flera betydelser. I den här aktuella bemärkelsen kan det ha sitt ursprung i det walesiska "chwerfu", virvla runt. I svenska stadsurkunder från 1500- och 1600-taleten möter oss ofta yrkesbeteckningen "swarffuare" .
Under medeltiden och fram till 1600-talets slut var även det från lågtyskan lånade drejare, av verbet "drejen" eller "drehen", vrida, sno, en vanlig benämning för svarvare i Sverige. Länge användes båda uttrycken jämnsides. Skråhandlingarna dominerades av tyskan medan svenskan var gängse språket i stadsurkunder och t ex ämbetskollegii protokoll.
Att svarva är ett av de älsta hantverken och svarven är en av mänsklighetens älsta maskiner. Teknikhistoriskt kan svarvar indelas i tre huvudgrupper: stråkdrivna svarvar, där en sträng eller rem ligger omlott på antingen ämnet eller en särskild remskiva, trissa, svarvar drivna med hjälp av ett stort handvevat svänghjul och trampdrivna svarvar.
Den älsta kända illustrtionen av en svarv finns på en egyptisk relief från 300- talet f Kr där kan vi se att arbetet krävde två man. Ämnet som var uppsatt mellan två dubbar började rotera genom att ett rep, lagt omlott kring själva ämnet, drogs fram och tillbaka av en medhjälpare. Svarvaren satt på huk och kunde p g a drivprincipen endast svarva då ämnet roterade mor honom.

Sök
- Information
- Bilder



Endast för medlemmar © Copyright 2003-2018, Hantverskgruppen NV Skåne. http://www.hantverk-nvskane.se